INTERVIEW
 
Terror efter Al-Qaida
Fokus
5 March 2010
De nya terroristerna. Muslimsk terrorism brukade stavas Usama bin Ladin. I dag kommer hotet från nya nätverk i länder som Jemen, Pakistan och Somalia. Inte minst de nya frilansterroristerna som slår till mot allt från synagogor till högbevakade militärbaser.

Han har vitt, långt skägg, traditionell pyjamasliknande beige salwar kameez och hätta. Lutar sig ivrigt framåt. Utanför tågfönstret passerar frodiga punjabska fält revy. Vi hinner nästan ända till den bergiga huvudstaden Islamabad innan Khawar Qawum, gammal livvakt till den tidigare pakistanska premiärministern Nawaz Sharif, har hunnit igenom sin färgstarka ögonvittnesskildring. Han berättar om tre militärkupper, alla upplevda inifrån premiärministerns residens.

– Den senaste gick på bara några sekunder. Tjugo-tjugofem soldater omringade huset och jag bad till Gud att ingen av säkerhetsvakterna skulle få för sig att slåss mot militären. För det säger jag dig; det här är den bästa armén i världen, säger Khawar Qawum med eftertryck.

Armén handlade på eget bevåg som ett svar på dåvarande premiärminister Nawaz Sharifs kuppartade försök att avsätta ÖB Pervez Musharraf, som han tröttnat på men inte vågade konfrontera öppet. För i Pakistan behandlar man inte armé eller säkerhetstjänst hur som helst.

– Varenda institution i det här landet är infiltrerad av underrättelsetjänsten. Vi vet inte ens under vilka lagar de lyder, men det är de som styr, säger Pakistans främsta människorättsadvokat, Asma Jahangir.

Hon står under konstant dödshot för sin frispråkighet.

Allt detta är alltså samma nation som är USA:s främsta allierade i »kriget mot terrorn«.

Termen har de senaste månaderna blivit på modet igen efter att inledningsvis ha förbjudits av Obama-administrationen. Så sent som i augusti i fjol proklamerade Vita husets toppchef för inrikes säkerhet och antiterrorism, John Brennan, att termen riskerade att »förstärka intrycket av att USA är i krig med självaste islam«. I stället propagerade han uttrycket »i krig med al Qaida«.

Men efter juldagens misslyckade kalsongbombning av ett Northwest Airlines-plan med destination Detroit, tog Barack Obama upp Bush-erans gamla retorik igen i sitt årliga tal till nationen. Stormens öga i detta »krig« anses fortfarande vara i Afghanistan/Pakistan, eller AfPak, som gränsregionen behändigt buntats samman till. Här antas al-Qaidas kärna gömma sig. Men terrorismens förgreningar är betydligt mer spridda.

Riffat Hussain, professor i försvarsstudier vid Quaid-i-Azam universitetet i Islamabad, säger att al-Qaida börjat skifta säte till länder som Jemen, Somalia, Afrikas horn, kanske även Saudiarabien.

– Persiska Gulfen kan bli al-Qaidas nya gravitationscentrum, säger han.

Han får medhåll av Hamid Gul, pensionerad chef för Pakistans underrättelsetjänst ISI och en auktoritet som 20 år efter sin toppost fortfarande håller hov i det pelarprydda hemmet i Rawalpindi, med en Mercedes och två stadsjeepar solandes på uppfarten. Hamid Gul hävdar att al-Qaida inte heller tidigare kunnat operera från någon primitiv grotta i Afghanistan.

– Det är omöjligt. Deras planering kräver en rejält utbyggd infrastruktur och sofistikerade kommunikationssystem, säger han.

EU:s antiterrorism-koordinator Gilles de Kerchove delar in al Qaidas anhängare i tre kategorier.

Till den första hör så kallade »franchise-grupper«, regionala extremistgrupper som börjat anta en mer global agenda, så som al Qaida i Jemen, al-Shabab i Somalia, Lashkar-e-Tayyiba (LeT) och Jaish-e-Mohammed (JeM) i Pakistan.

Grupp nummer två är personer bosatta i väst som blivit radikaliserade och åker till träningsläger i exempelvis Afghanistan eller Pakistan för att lära sig vapenhantering och bombtillverkning.

Den sista gruppen är muslimer i väst som finner inspiration från al-Qaida på hemsidor eller genom radikala imamer, men inte nödvändigtvis behöver ha direktkontakt med nätverket. De »frilansande« terroristerna opererar på eget bevåg.

Det är »frilansarna« som enligt professor Mark Galeotti på Center for Global Affairs vid New York University nu utgör det största terroristhotet mot väst. Han säger att al-Qaida i AfPak inte är starka nog att lansera större attacker mot väst, och pekar på just frånvaron av sådana attacker som bevis för sin tes.

De små cellerna Galeotti talar om består ofta av unga människor som av någon anledning känner sig utanför samhället.

– Bara i London kan det finnas, säg, 30 sådana här grupper, säger han.

Marginalisering är en perfekt jordmån för al-Qaidas retorik om att muslimer världen över är förtryckta och under konstant attack. Grupperna har sällan över tolv medlemmar, och är oftast amatörer. De kan också agera på egen hand, som i fallet major Nidal Malik Hasan, mannen bakom Fort Hood-attacken i Texas i november, som lyckades meja ner 13 personer på en militärbas (läs mer i artikel intill). På grund av sin autonoma struktur är grupperna svåra att upptäcka. Och kalla vindar i Europa, med burkaförbud och minaretdebatt, ger dem bränsle.

Steve Coll, Pulitzerprisbelönad författare till boken »Ghost wars«, om CIA:s roll i Afghanistan, vittnade i januari i år om al-Qaida inför USA:s representanthus. Han underströk då att nätverkets länkar till Pakistanbaserade jihadistgrupper som LeT och JeM utgjorde den största faran just nu. Dessa jihadister har vuxit sig starkare och är de som »har talangen, tiden och utrymmet att genomföra ambitiösa våldsdåd« vare sig det är i Indien eller någon annanstans, enligt Coll.

Enligt magasinet International Affairs Review har attackerna från dessa »franchise-grupper« blivit allt fräckare och mer sofistikerade. Insider-angreppet mot CIA i afghanska Khost den 30 december och attacken på Mumbai 2008 är två exempel. Efter att al-Qaidas kärna försvagats av amerikanska flygräder och strypta finanser har franchise-grupperna blivit den globala terrorismens nya avantgarde.

Efter 11/9 förbjöd Pakistan visserligen grupper som LeT efter påtryckningar av USA, men sedan dess har de dykt upp under nya namn. Problemet är att dessa heliga krigare har starka länkar till armén och underrättelsetjänsten, eftersom de historiskt använts av Pakistan som ett hemligt vapen mot Indien i Kashmirkonflikten.

Just för att grupperna hittills betraktats som en intern angelägenhet mellan Pakistan och Indien, har USA inte velat stöta sig med Pakistan genom att kräva att de ska kväsas. Det gäller att välja sina slag. Men nu uppmanar alltså Steve Coll kongressen att sluta ignorera dessa jihadister. Potentiellt kan de slå till även mot mål i väst.

Tanvir Ahmad Khan, en älskvärd före detta toppdiplomat som nu driver tankesmedjan Institute for Strategic Studies i Islamabad, tycker att makthavare i USA och Europa borde börja se även de syd¬asiatiska terroristdåden i ett globalt ljus.

–?En attack på Indien, eller Pakistan, borde också ses som en attack mot väst, säger han.

Hans resonemang går ut på att en destabilisering av Indien eller Pakistan skulle ge eko i resten av världen, inte minst inom handelsområdet, vilket skulle spela terroristerna i händerna.

Problemet är att fredsprocessen mellan Indien och Pakistan går så långsamt. Den har sniglat sig fram sedan starten år 2004, och stått helt stilla efter attacken mot Mumbai. Och utan några framsteg kommer Pakistan inte att lägga särskilt mycket krut på LeT och JeM. Det anser den bloggande professorn i internationella relationer vid Quaid-i-Azam-universitetet, Ishtiaq Ahmad.

–?Pakistan agerar bara när terroristgrupper slår till mot själva Pakistan. Så de är inte beredda att göra något åt de Kashmirfokuserade grupperna, säger han.

Detta är ett moment 22, eftersom just dessa grupper uppges ligga bakom återkommande attacker mot Indien, vilket i sin tur sätter käppar i hjulet för fredssamtalen. Typexemplet är bombningen av German Bakery i Pune den 13 februari, som skördade tretton liv. Dådet skedde just efter att Indien och Pakistan beslutat sig för att återuppta fredssamtalen. LeT misstänks även ligga bakom några av attackerna mot indiska mål i Afghanistan, senast mot ett hotell i Kabul i förra veckan. Elva av de nitton dödade var indier.

I Indien ställer sig folk genast frågan i vilken grad dådet sanktionerats av Pakistans underrättelsetjänst ISI. Många pekar på det faktum att konflikten länderna emellan stärker ISI:s och arméns ställning, och att det således ligger i deras intresse att hålla motsättningarna puttrande.

I Pakistan å andra sidan misstänker många att Indien i själva verket lanserar dessa återkommande attacker på egen hand. Därigenom kan de peka finger åt Pakistan och ha ett legitimt skäl att avbryta fredsprocessen och behålla Kashmir.

Emma Björnehed, som är doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet, vill lyfta Steve Colls argument till en högre nivå. Hon menar att det finns allvarligare globala säkerhetshot än ren terrorism. Till exempel att hela den pakistanska staten skulle kollapsa. Det är en risk USA tar ifall de pressar regeringen hårt om franchisegrupperna.

Till hotbilden hör förstås att Pakistan har kärnvapen. Kärnvapen i händerna på extremister är omvärldens värsta mardröm. Därför, säger president Barack Obama, är USA:s mål att »splittra, bryta ned och besegra« al-Qaida i AfPak. Detta genom att neka dem tillflyktsorter, avbryta talibanernas framfart samt stärka Afghanistans regering och säkerhetsstyrkor så att de själva ska kunna hålla faran stången i framtiden.

EU delar hans lägesanalys.

Men Mark Galeotti på New York University framhåller att för att komma tillrätta med spridningen av terrorismen måste man adressera själva grundargumenten för ett globalt jihad. På ett internationellt plan handlar de om närvaron av utländska trupper i Afghanistan. Om USA:s förbindelser med Israel. Guantánamo-fängelset. Kashmir. Palestina. Många experter på området hävdar att dessa konflikter, kanske främst Israel-Palestina, är själva roten till vissa muslimers missnöje, och till all anti-amerikanism. På ett statligt plan ligger ofta socio-ekonomiska faktorer bakom utanförskapet.

EU:s de Kerchove länkar snarare uppkomsten av franchise-grupper till svaga nationalstater och institutioner än till underliggande konflikter. Orsaken till att administrationen i Pakistan är så svag är de ständigt återkommande militärkupperna som har rumphuggit demokratin. Och varenda en, påpekar exdiplomaten Khan, har haft stöd av USA.

–?Det har berövat Pakistan en erfaren politisk klass.

De som nu sitter vid makten i Pakistan har antingen återvänt från exil, från häkte, eller från någon landsbygdshåla där de övervintrat Musharrafs diktatur. Khan menar att politikerna gör sitt bästa, men att inlärningsperioden kommer att vara lång och att »folk inte längre har tålamod, utan vill se resultat«.

Afghanistan kämpar med samma problem, bara mångfalt värre.

Khan länkar också förmågan till fattigdomsbekämpning i Pakistan till en lösning på Kashmir-konflikten. Problemet, som han uttrycker det, är att Pakistan lägger en tredjedel av statens resurser på armén och en tredjedel på låneavskrivningar. Därefter återstår inte mycket till vård, utbildning och annat.

–?Det är det lättaste som finns, att sprida terrorism under sådana förhållanden, säger Khan.

Ifall det rådde fred mellan Indien och Pakistan skulle militärbudgeten kunna minskas. Dessutom skulle handeln dem emellan kunna upptas och välståndet därmed öka. De här två frågorna tycker Khan att EU borde medla i.

EU har, likt USA, alltmer börjat se Pakistans betydelse i kampen mot terrorismen. I somras höll EU och Pakistan ett första toppmöte, där bland annat frågan om ett frihandelsavtal föddes. Det skulle kunna ge en välkommen vitamininjektion till Pakistans bakbundna textilindustri.

Majoriteten av de analytiker som Fokus har talat med anser att EU borde skaffa sig en egen röst i terrorist-frågan, i stället för att följa i USA:s ledband. Mindre krigshets och mer eftertänksamhet. Men de Kerchove låter smått förnärmad över kritiken och poängterar att EU till exempel aldrig använt uttrycket »kriget mot terrorismen«, utan behandlar terrorister som kriminella, enligt lagboken.

Enligt honom tjänar världen på den inställningen i längden. De potentiella fördelarna med att ha ett Guantánamo, en laglös zon där misstänkta terrorister kan hållas inspärrade och manglas efter CIA:s eget huvud, överskuggas av den fadda bismak som militärbasen lämnat. Överallt, men inte minst i den muslimska världen. Guantanamo är precis det bränsle som al-Qaida lever av.

Därför är det ett misslyckande att Barack Obama ännu inte lyckats stänga detta kapitel i USA:s historia. Varje gång en fånge torteras på Kuba och varje gång Obama uttalar orden »kriget mot terrorn« förlorar han trovärdighet i den muslimska världen.

Detta är Hamid Gul Hamid Gul är en pensionerad pakistansk armégeneral som var högsta chef för underrättelsetjänsten ISI under åren 1987–89. Detta var under de sista åren av Sovjetunionens krig mot Afghanistan, ett krig där de afghanska frihetskämparna – mujahedin – till stora delar sponsrades av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, som i sin tur lät ISI sköta markkontakterna.

Hans gamla kontakter tillhör än i dag de starkaste motståndsgrupperna i Afghanistan. Gul anses även ha nära band till talibanernas ledarskikt. »Jag känner dem utan och innan«, säger han.

Han var även en av hjärnorna bakom högeralliansen Islamistiska Demokratiska Alliansen, som formades inför parlamentsvalen 1988 och stod i opposition till det ledande partiet PPP. En av dess frontfigurer var Nawaz Sharif, numera oppositionsledare av partiet PML.

Access this interview at focus.com