INTERVIEW
 
Allt fler civila drabbas av våldet i Pakistan
Amnesty Press
28 January 2010
Den pakistanska militärens offensiv har tvingat landets talibanrebeller att retirera. Allt fler bombdåd genomförs nu i storstäder och i Lahore dog 48 människor vid en attack mot en marknad den 7 december. ”Vi försöker undvika att gå ut om det inte är helt nödvändigt” säger en lärarinna.

Barn leker på en hänggunga och en man blir klippt ute i det fria; en stol, en spegel och lite fantasi är allt som krävs för att öppna frisersalong i Pakistans huvudstad Islamabad. Det är söndag och en helt annan atmosfär än i våras.

Då stod SWAT-talibanerna 10 mil utanför staden och gatorna kändes osäkra. Nu är de tillbakaträngda efter vårens militäroffensiv i SWAT-dalen och den pågående operationen i södra Waziristan, där 30 000 soldater återtagit kontrollen över stora delar av provinsen sedan i mitten av oktober.

De båda operationerna anses allmänt sett ha varit framgångsrika, på så vis att de ökat myndigheternas kontroll över denna oländiga terräng. Gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan är allmänt sedd som den globala terrorismens centrum.

- Men om tanken var att sätta spiken i kistan för TTP (Tehrik-e-Taliban, de pakistanska talibanerna) så måste operationen i södra Waziristan ses som ett misslyckande. Det säger Riffat Hussain, professor i försvarsstudier vid Quaid-e-Azam Universitetet i Islamabad.

- TTP har flyttat till andra delar, fortsätter han. De pakistanska talibanerna, som fick sin nationella agenda 2007 som ett svar på USA:s flygräder i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, använder sig med andra ord av klassisk gerilla-taktik.

Abdul Basit, en ung forskningsassistent på Pakistan Institute for Peace Studies i Islamabad, berättar att armén förväntades ta itu med 15 000 militanter i södra Waziristan. Hittills har de dödat cirka 600 och skadat ytterligare drygt 1 000 personer. Det innebär att ett stort antal militanta talibaner finns kvar.

Militäroffensiverna 2009 har lett till en historiskt stor flyktingström, framförallt från SWAT-dalen, där över två miljoner människor lämnade sina hem i våras. De flesta inhystes av släkt och vänner men många hamnade i flyktingläger.

I södra Waziristan, vars befolkning är mindre, är antalet flyktingar betydligt lägre. Totalt bor runt 110 000 personer i 13 läger i Peshawar, Mardan, Nowshera, Lower Dir, Charsadda, and Hangu-distrikten. SWAT-flyktingarna har till stora delar återvänt, men inte utan komplikationer, berättar I A Rahman, generalsekreterare för Pakistans kommission för mänskliga rättigheter:

- Bara de som bodde i lägren har fått hjälp att flytta tillbaka, säger han.

Flyktingarna behöver hjälp med att återställa hus och hem. Själva registreringen av flyktingarna i lägren var dessutom undermålig enligt I A Rahman, vilket lett till att en del berövats regeringens återvändningsbidrag. Det scenariot upprepas nu för flyktingarna i södra Waziristan. Deras situation är på ett sätt värre, då kalla vintern står för dörren i de, enligt Rahman, undermåliga lägren.

Frågan är vad som har hänt med de övriga militanterna i södra Waziristan, de 90 procent som undkommit arméns offensiv? Många har tagit sig till Afghanistan. Gränsen mellan Pakistam och Afghanistan är porös och för de väpnade rebellerna är det lätt att röra sig mellan de båda länderna. Andra har spridits till olika delar av Pakistan. Detta är en av anledningarna till den senaste tidens ökande terrorattentat runt om i landet, menar Hasan Askari Rizvi, en kort och glasögonprydd försvarsanalytiker.

- De har förbindelser med lokala militanter, så de börjar slå till i städerna”, säger han.

Inte långt ifrån Rizvis hem i centrala Lahore gapar en gränd svart och förkolnad på populära Moon market. Här detonerade två bomber den 7 december och dödade 48 personer.

- Jag känner så många människor som dog här, säger Kamran Abaidullah med uppspärrade ögon när vi beskådar förödelsen. Han är i 40-års åldern och bor i närheten.

- Regeringen har tlllsatt tre utredningsgrupper, men de vet fortfarande inte om det var fjärrstyrda bomber eller en självmordsbombare, fortsätter han.

San Francisco-bon Jawad Ali, som är på familjebesök under ett par månader i Lahore, menar att Moon market-attacken innebär ett skifte i militanternas strategi.

- Tidigare har de hållit sig till halvmilitära mål; polisakademier, militära högkvarter. Men nu börjar de attackera ”mjuka mål” också, säger han.

Hasan Askari Rizvi tror att hämnd är ett av motiven. Många av upprorsmännen i södra Waziristan är lokalbor och har förlorat sina hem i militärens offensiv. En annan anledning till att civila nu börjat bli måltavlor är att förövarna vill öka trycket på regeringen att flytta soldater från södra Waziristan till större städer. Det skulle ge TTP andrum på hemmaplan.

Abdul Basit påminner om att självmordsbombningar - vilket majoriteten av attackerna utgjort - är ett fenomen som börjat uppträda först efter attacken mot World Trade Center i New York den 11 September 2001. Han anser att ett resonemang från wahabbisterna, de saudiarabiska ortodoxa muslimerna, ligger bakom. Resonemanget kallas Takfiri och går ut på att de som stödjer icke-trogna (”infidels”, ursprungligen använt som synonym till amerikanska militärer) automatiskt räknas till samma icke-trogna skara och därmed legitimt kan attackeras av jihadister.

Från början utgjordes den nya kategorin ”icke-trogna” av den pakistanska regeringen och militären, som stödjer USA:s ”krig mot terrorn”. Men nu när även folkopinionen börjat vändas mot militanterna, räknas även civila som ”icke-trogna”, enligt resonemanget.

Regeringens svar på terrorn har hittills spelat militanterna i händerna. Efter en attack mot ett internationellt islamistiskt universitet i Islamabad den 20 oktober, så beordrade regeringen att samtliga undervisningsinstitut skulle stängas till dess att säkerheten stärkts.

- Vi känner av det. Det är en ständigt närvarande oro, den ligger i luften. Vi försöker undvika att gå ut om det inte är helt nödvändigt, säger en mellanstadielärarinna i Lahore på min fråga om hur hon påverkas av den ökande terrorn.

Pakistan bubblar av konspirationsteorier och anti-amerikanska känslor. Vad gör egentligen USA i Afghanistan? Olja och geopolitik, säger många. Att hålla Iran i schack och backa upp kungahuset i Saudiarabien, anser andra eller att det handlar om att begränsa Kinas inflytande i regionen.

- Det är fullständigt uppenbart att de inte är här för att hjälpa pakistanierna, afghanerna eller irakierna. De är emot befolkningarna överallt där USA agerar, säger en pensionerad general från flygvapnet, som vill vara anonym.

Många pakistanier undrar över framtiden.

Ishtiaq Ahmad, bloggande professor i internationella relationer vid Quaid-i-Azam-universitetet, har sin syn klar: nu när armén har gått in i gränstrakterna så behöver de ”slutföra jobbet”:

- En läxa vi lärt oss från SWAT är att när vi sätter oss för att förhandla med en ex-terroristorganisation så bör de vara i underläge. Först när de har försvagats så tror jag att försoning är möjlig, säger han.

Under 2010 tror han på en ökad samordning mellan Pakistan och USA och att armén kommer att försöka separera talibaner och al-Qaida.

- Det är det som är USA:s mål. Om mulla Omar (ledare för de afghanska talibanerna när de hade makten 1996-2001) säger att ”vi begick ett misstag som gav bin Laden skydd” imorgon, och bryter kontakten med al-Qaida, så är problemet löst, säger Ishtiaq Ahmad.

Han menar att USA egentligen struntar i de regionala konflikterna, så länge som de inte påverkar västvärlden.

Andra tror att slaget redan är förlorat.

- Om USA skulle spendera en fjärdedel av sin krigsbudget på folket istället så skulle de vara varmt välkomna här. Idag ser den vanliga befolkningen ingen effekt av deras pengar, de försvinner ned i fickorna på ett fåtal. Och du måste vinna människors hjärtan för att vinna ett krig, menar den pensionerade flygvapengeneralen.

Han drar historiska paralleller: varken britterna eller ryssarna har lyckats erövra Afghanistan militärt. Så varför skulle USA lyckas?

Om amerikanerna stabiliserar Afghanistan och tar hem sina soldater så kommer det att bli fred. Kanske inte utveckling, men definitivt fred, säger han.

Access this interview at amnesty.se